Ja
nu är han borta
min käre arbetskamrat har nu slutat hos oss
suck
måndagen o tisdagen spenderades i grannstaden för en himla massa fortbildning, det gjorde ONT att se honom gå med sitt "nya gäng".
Imorses så mötte jag honom idörren till jobbet, han ut, jag in.
jag såg på honom att han hade tänkt ta sina saker och åka innan nån av oss andra kom dit.
Men vi hade ett gott samtal på trappen där vi önskade varandra lycka till, och talade om hur saknad den andre skulle bli, hur kul och hur enkelt det har varit att arbeta ihop.
Att vi nu måste klara oss utan varandra
-Jag undrar vem som ska hålla ordning på mej nu? sa han
-Jag undrar vem jag ska påminna och skriva lappar till nu? svarade jag
Avskedskramen var varm och innerlig från oss båda.
Hm det låter som om en kärlekshistoria som nått sitt slut, men så är det ju inte.
eller kanske ändå
man kan verkligen känna djup kärlek till en annan människa, en annan sorts kärlek.
4 kommentarer:
Kan tänka mej att det känns tomt. Han hörde ju på något sätt dit..
Behövs du inte på nya stället??!
suss: ja, han har ju alltid funnits här, så länge jag har jobbat här iallafall...
Prinsessmamman: Tyvärr ingick det inte i hans tjänst att ta med sej sin assistent...annars hade jag nog inte tvekat faktiskt...men så har man det ändå ganska bra här,men...ja du vet
Det finns så många olika sätt att älska någon på.
Skicka en kommentar