Igår hittade barnen en död fågel på trappan-
antingen hade Gösta bidragit till mathållningen i Trollhemmet, eller så hade den flugit in i fönstret
-ska vi begrava den mamma?
-Jag det kan vi göra sen, vi måste ordna lite saker först.
När vi så kom ut, så var fågeln borta, varpå Storasyster utbrister
-Jaa men där ser du Lillebror, FågelGuden har vart o hämtat den som jag sa...
Lillebror såg chockad ut ett par sekunder, rykte på axlarna och sa
-Jaha då sa ja söja lite tjatoj stäjjet...
Till saken hör att jag och storasyster haft djupa existensiella samtal om döden och livet.
Jag har då försökt förklara att jag tror att kroppen är ett skal som vi människor tar hand om, medan det som är vi, alltså själen tar Gud hand om. Så när vi dör far själen till himlen på nåt vis, och kroppen blir kvar här...inte konstigt att hon såg fundersam ut när HELA fågeln var borta, inte bara dess själ...
